Epilog

Hemma igen. Så småningom börjar vardagen med jobb, sång och allt annat som hör till livet här på vår nordliga breddgrad.

Kan inte förneka att jag är en aning omtumlad och ännu känner jag av vandringen i kroppen. Jag räknade ihop dagsetapperna och kom fram till att jag gick 724 kilometer på 29 vandringsdagar, det blir nästan 25 kilometer per dag i snitt. Med tanke på alla backar med korta tunga kliv har jag antagligen tagit uppemot en miljon steg mellan Pamplona och Santiago de Compostela. Är faktiskt en aning stolt över att ha klarat det och överväldigad av den respons jag fått på de små artiklarna och blogginläggen som jag skrev, ofta liggande i en säng i något av de otaliga härbärgena jag bodde på.

För tungt var det, i varje fall på slutet i böljande, gröna landskapet i Galicien. Det sägs att varje pilgrim upplever sin egen camino och jag beslöt i något skede att jag inte ska låta transportera ryggsäcken och att jag ska gå varje centimeter av resan. Efter den tunga backen till O Cebreiro beslöt jag gå de resterande 152 kilometerna på sex dagar, vilket jag också gjorde. Resultatet blev att jag aldrig hann återhämta mig. Eftermiddagarna på härbärgena kändes febriga och på kvällen fick jag tvinga i mig maten eftersom kroppen tydligen var så pass utmattad att matlusten for all världens väg. Fick också små blåsaktiga knölar på händerna vilket jag upplevt tidigare under perioder av stress som gått över styr. Det är fascinerande hur kroppen reagerar på utmattning.

Blåsorna på fötterna börjar vara ett minne blott. Efteråt tänkt så har jag mig själv att skylla, allt började med en liten tejpbit som blidade en knöl som skavde på min häl. Det är överraskande hur en sten kan sättas i rullining och efter några dagar hade jag en samling av blåsor på mina fötter. Lärdomen: Man kan inte förbereda sig för lite inför en sådan extrem vandring men tydligen inte heller tillräckligt!

Knäna och vristerna var jag mest orolig för. Dels för att jag haft känningar av svullnad i mitt vänstar knä hela våren och sommaren och dels på grund av min övervikt som utökades av ryggsäckens tyngd. Dess bättre fungerade både knän och vrister hur bra som helst. Nu när jag är hemma har min vänstra vrist igen börjat ömma och det högra knäet är en aning ont efter flygresan hem i det otroligt tätt packade flygplanet.

Under nästan fem veckor satte jag inte foten i ett fordon en endaste gång, det var nästan konstigt att åka hem från flygplatsen i framsätet av min bil, allt kom för fort emot mig. Nu hoppas jag kunna slå av på takten en aning och leva litet lugnare och våga säga nej när jag känner att ekorhjulet snurrar för fort.

Det sägs att ingen kan genomföra pilgrimsvandringen till Santiago utan att förändras. Huruvida jag har förändrats får tiden utvisa. Åtminstone märkte jag under resans gång att jag, och sannolikt många med mig, ofta irriterar mig på småsaker, helt i onödan. När snarkningar och kyrkklockans klämtningar håller en vaken på natten eller när någon prasslar med sina pinaler klockan halv sex på morgonen hjälper det inte att bränna propparna. Det är bara att gilla läget och försöka sova vidare eftersom samma sak kommer att upprepas natt efter natt oberoende om jag blir irriterad eller inte. När det regnar och goretexkängorna svämmar över av vatten inser man att det inte är någon vits att stanna och vänta på solsken. Till och med när jag 75 kilometer från Santiago plötsligt fick förmaksflimmer i hjärtat tog jag det lugnt och litade på att det skulle gå över under natten. Efter en extra betablockare och en natt med obefintligt blodtryck drog ja ut på följande etapp klockan åtta på morgonen. Flimret blev oregelbunden hjärtrytm och någon gång på morgonnatten normal sinusrytm igen. Aldrig tidigare har jag känt ett sådant lugn i motsvarande situation, jag insåg att det bara fanns en utväg, att ta dagen som den kommer oberoende av vad den för med sig.