Epilog

Hemma igen. Så småningom börjar vardagen med jobb, sång och allt annat som hör till livet här på vår nordliga breddgrad.

Kan inte förneka att jag är en aning omtumlad och ännu känner jag av vandringen i kroppen. Jag räknade ihop dagsetapperna och kom fram till att jag gick 724 kilometer på 29 vandringsdagar, det blir nästan 25 kilometer per dag i snitt. Med tanke på alla backar med korta tunga kliv har jag antagligen tagit uppemot en miljon steg mellan Pamplona och Santiago de Compostela. Är faktiskt en aning stolt över att ha klarat det och överväldigad av den respons jag fått på de små artiklarna och blogginläggen som jag skrev, ofta liggande i en säng i något av de otaliga härbärgena jag bodde på.

För tungt var det, i varje fall på slutet i böljande, gröna landskapet i Galicien. Det sägs att varje pilgrim upplever sin egen camino och jag beslöt i något skede att jag inte ska låta transportera ryggsäcken och att jag ska gå varje centimeter av resan. Efter den tunga backen till O Cebreiro beslöt jag gå de resterande 152 kilometerna på sex dagar, vilket jag också gjorde. Resultatet blev att jag aldrig hann återhämta mig. Eftermiddagarna på härbärgena kändes febriga och på kvällen fick jag tvinga i mig maten eftersom kroppen tydligen var så pass utmattad att matlusten for all världens väg. Fick också små blåsaktiga knölar på händerna vilket jag upplevt tidigare under perioder av stress som gått över styr. Det är fascinerande hur kroppen reagerar på utmattning.

Blåsorna på fötterna börjar vara ett minne blott. Efteråt tänkt så har jag mig själv att skylla, allt började med en liten tejpbit som blidade en knöl som skavde på min häl. Det är överraskande hur en sten kan sättas i rullining och efter några dagar hade jag en samling av blåsor på mina fötter. Lärdomen: Man kan inte förbereda sig för lite inför en sådan extrem vandring men tydligen inte heller tillräckligt!

Knäna och vristerna var jag mest orolig för. Dels för att jag haft känningar av svullnad i mitt vänstar knä hela våren och sommaren och dels på grund av min övervikt som utökades av ryggsäckens tyngd. Dess bättre fungerade både knän och vrister hur bra som helst. Nu när jag är hemma har min vänstra vrist igen börjat ömma och det högra knäet är en aning ont efter flygresan hem i det otroligt tätt packade flygplanet.

Under nästan fem veckor satte jag inte foten i ett fordon en endaste gång, det var nästan konstigt att åka hem från flygplatsen i framsätet av min bil, allt kom för fort emot mig. Nu hoppas jag kunna slå av på takten en aning och leva litet lugnare och våga säga nej när jag känner att ekorhjulet snurrar för fort.

Det sägs att ingen kan genomföra pilgrimsvandringen till Santiago utan att förändras. Huruvida jag har förändrats får tiden utvisa. Åtminstone märkte jag under resans gång att jag, och sannolikt många med mig, ofta irriterar mig på småsaker, helt i onödan. När snarkningar och kyrkklockans klämtningar håller en vaken på natten eller när någon prasslar med sina pinaler klockan halv sex på morgonen hjälper det inte att bränna propparna. Det är bara att gilla läget och försöka sova vidare eftersom samma sak kommer att upprepas natt efter natt oberoende om jag blir irriterad eller inte. När det regnar och goretexkängorna svämmar över av vatten inser man att det inte är någon vits att stanna och vänta på solsken. Till och med när jag 75 kilometer från Santiago plötsligt fick förmaksflimmer i hjärtat tog jag det lugnt och litade på att det skulle gå över under natten. Efter en extra betablockare och en natt med obefintligt blodtryck drog ja ut på följande etapp klockan åtta på morgonen. Flimret blev oregelbunden hjärtrytm och någon gång på morgonnatten normal sinusrytm igen. Aldrig tidigare har jag känt ett sådant lugn i motsvarande situation, jag insåg att det bara fanns en utväg, att ta dagen som den kommer oberoende av vad den för med sig.

Annonser

Santiago de Compostela!

image

O Pedrouzo – Santiago 20,1 km

Äntligen framme! Efter 20 km i regn och blåst står jag framför katedralen, genomblöt, trött och omtumlad.
De sista kilometrarna tog länge, jag saktade in när jag nådde staden, på något konstigt sätt njöt jag av den sista biten trots höststormen som piskade de galiciska kullarna.
Ännu har jag inte trätt in i katedralen som byggts på det ställe där aposteln Jakob sägs vara begraven. Återstår alltså ännu några pilgrimsritualer och mässan som hålls varje dag klockan 12.
Compostelan, dokumentet över fullföljd pilgrimsvandring, ligger inrullad i en papptub på nattduksbordet och själv är jag bunden till hotellrummet eftersom mina kläder är i tvätten.
För mig är det ingen liten sak att ha gått över 700 kilometer med ryggsäcken på ryggen under en månads tid. Samtidigt är det ingen unik prestation, miljoner pilgrimer har gjort resan före mig och under vandringens gång har jag mött pilgrimer som startat hemifrån, från Bayern, Normandie, Holland.
Jag har också mött vandrare som släpat sig framåt, långsamt och mödosamt, med Santiago som ett avlägset mål och sådana som ser ut som om de är på en söndagspromenad i parken, utan packning med snabba steg.
För mig återstår nu några dagar av kontemplation och vila innan jag flyger hem, benen har tagit stryk och fötterna kräver litet service. Egentligen är jag en lyxpilgrim som kan flyga hem på några timmar, till skillnad från de medeltida pilgrimerna som var tvungna att vända på klacken och vandra hem.

Koncentrationen i fokus

image

Melinde – O Pedrouzo 32,9 km

För första, och sista gången på min vandring fick jag i dag höra att härbärget var fullbelagt. Ett stycke nedåt vägen fanns ett annat men för att få mat skulle jag ha varit tvungen att gå en kilometer till närmaste restaurang. Beslöt sålunda att vandra ned för backen i ytterligare tre kilometer för att få en säng. Därmed blev etappen också resans längsta, 33 kilometer.
Härbärget visar sig också vara det tråkigaste av alla och saknar all hemtrevnad. Fast det stör mig föga, huvudsaken är att jag får vila mina trötta ben.
Dagens utmaning har varit att hålla fokuseringen uppe, att inte slappna av för en sekund i backarna och snubbla på någon lös sten. Å andra sidan verkar stigarna bli jämnare och bredare ju närmare Santiago man kommer. I morgon blir det väl asfalterad skogsstig.
I dag såg jag också det första torgståndet med caminoprylar. T-tröjor med snäckskalssymbolen, kepsar med gula pilar, smycken, nyckelringar och annat krimskrams fyllde borden.
Troligen kommer väl också jag att köpa något att ta hem men först i Santiago.
För jag är inte framme ännu. Men, nu är det bara 20 kilometer kvar och regnet som har utlovats får för min del bestå av småspik, i morgon tar jag in på hotell genomblöt av regn eller svett, det kvittar.

Trötthet

image

Ligonde – Melinde 23,4 km

Att gå 650 kilometer på knappt fyra veckor är tydligen i överkant för vad min kropp klarar av. De senaste dagarna i det böljande landskapet där man nästan alltid befinner sig i en uppförs- eller nedförsbacke börjar nu ta ut sin rätt.
Jag räknar med att nå Santiago i övermorgon. Det bli 26 kilometer per dag, det borde inte vara oöverkomligt men det kommer att bli tungt. Problemet är att jag inte hinner återhämta mig från eftermiddag till morgon trots att en stor del av tiden tillbringas utsträckt på sängen.
Nå, men ta en vilodag då, varför stressa?
Jag har funderat mycket på ett svar till den frågan och kommit fram till att det finns flera orsaker till att jag vill vara i Santiago om två dagar:
Dels handlar det om att visa för mig själv att jag minsann inte tänker kompromissa, jag ska klara det. Dels ser jag fram emot några dagar som turist i Santiago, flyget hem går på fredag morgon.
Det där med att caminon är en personlig upplevelse är något som jag tror starkt på. Min camino är just sådan här, och just nu är det väldigt tungt. Men se, om några dagar stiger jag in i katedralen och då går en länge närd dröm i uppfyllelse.

Om tvål och annat nödvändigt

image

O Cebreiro – Samos 31,8 km

Tvål nummer fyra inhandlades i dag. För 80 cent kommer jag nu att sprida en maskulin doft omkring mig.
Det verkar vara i duschen som grejor försvinner, min handduk är nummer tre.
Annars är det förvånansvärt enkelt att hålla koll på sina saker, det är ju inte så mycket man kan bära med sig. Egentligen klarar man sig med väldigt lite och jag undrar vad de tänkt på som släpar på en 15 kilograms ryggsäck? Min väger kring 9, utan de där sandalerna som jag var tvungen att köpa skulle ryggsäcken vara ett kilogram lättare.
Förvånansvärt mycket av vikten kommer av tekniska prylar, som ju alla ska ha sin egen laddare. Tejp, plåster, mediciner, tandborste och en del andra nödvändiga saker fyller en ganska stor påse, som dessutom väger en hel del. Regnskyddet är ganska tungt, regnrocken likaså.
Däremot kan jag inte komma på något som jag inte behövt, men nog på en del grejer som finns i lättare version.
Trots det har jag släpat på bagaget i 570 kilometer och kommer att göra det i dryga 100 ännu. När jag kommer hem har jag troligen vant mig. Ännu är jag inte där, varje morgon önskar jag att ryggsäcken vore lättare och vissa dagar är den lättare att bära.
På så vis är caminon en bra metafor för livet. Ibland känns det lättare, ibland tyngre. Trots att det in bland är fysiskt tungt att sträva mot Santiago har jag inte varit arg på snart en hel månad. Inte har jag heller känt oro eller rädsla. Däremot har jag många gånger haft orsak att känna glädje.
Nu hoppas jag bara att det tillståndet håller i sig, även efter att jag kommit hem.

Uppförsbacken besegrades

image

Villafranca – O Cebreiro 30 km

  – Är det inte lite underligt att samma personer som man lämnar bakom sig plötsligt dyker upp framför en, undrar skotska Alec i en retorisk fråga.
Visst är det konstigt men den naturliga förklaringen heter taxi. När det ser ut att bli en besvärlig dag, dåligt väder eller tuffa berg tillgriper vissa pilgrimer genvägar.
Alec är van vandrare men går ändå med lätt packning medan hans bagage transporteras till följande förbokade vandrarhem eller hotell. Det må vara honom unnat, han är redan över 70.
I dag var definitivt dagen då olika alternativ flög genom mitt huvud. Efter över fyra timmars vandring i lätt uppförsbacke viker vägen uppåt. I över åtta kilometer bär det brant uppåt och när man efter tre timmars kämpande är framme i O Cebreiro känner man sig som en segrare som dragits genom en mangel.
Räknade ut att jag konsumerat över fem liter vatten under dagen, utan att behöva besöka toa en enda gång. Till och med innehållet i ryggsäcken var en aning fuktigt av svett.
I och med ansträngningen befinner jag mig nu i Galicien. Några kullar ska ännu forceras, annars är det mest svagt nedåt mot Santiago.
Fast man säger att det är resan som är målet kan man nästan ana Santiago i horisonten, 150 kilometer västerut. Snart är jag framme.

Variation

image

Molinaseca – Villafranca 30,9 km

Man kan få uppleva en hel del under en dag på caminon. Som i dag till exempel.
Dagen började med väckning strax efter 7 när en tysk dam slog på ljuset och förbannade alla tidiga pilgrimer som redan halv sex började prassla med sina plastpåsar och ryggsäckar. Jag höll med henne, förstår inte vitsen med att bege sig ut i mörkret.
Startade åtta på trötta ben. En och en halv timme senare hade jag en riktig åhå-upplevelse när jag anlände till tempelriddarborgen i Ponferrada. Be en åttaåring teckna en riddarborg och resultatet kommer troligen att likna borgen i Ponferrada.
När jag lämnade staden bakom mig började det kännas riktigt tungt och efter att ha kryssat mellan tennisplaner, små kyrkor och in och ut i byarna utanför staden vankades det vin. Inte på flaska dock utan i den oförädlade formen på ranka.
Vinskörden har inletts och här och där plockas stora klasar som sedan lastas i kärror dragna av små traktorer, modell större trädgårdstraktor.
Efter 31 kilometer och några tunga backar på slutet var jag äntligen framme. Härbärget som jag siktade in mig på befann sin i en brant nedförsbacke. Tyvärr fanns bara ruinerna kvar, allt annat var rivet. Det blev helomvändning och brant uppförsbacke och halv fyratiden checkade jag in på Fenix, ett härbärge med lite hippiestämning och trångt mellan sängarna uppe på ett loft.
Här ligger jag nu och undrar hur i all världen jag ska hinna återhämta mig inför kommande bergsetapp?